Jag hatar när man är ute och springer och plötsligt så kommer den där känslan om osäkerhet upp i skallen. Man tänker oj, har jag dålig löpstil... då är det nog bäst att jag tar ut stegen lite mer tydligt. Samtidigt som man är helt slut i både ben och i huvudet. Sakta men säkert så kryper stegen ihop och man springer inte lika snyggt som man gjorde de där två sekunderna. Oftast kommer de här tankarna i samband med att man möter någon annan liten rackare i löpspåret.

Andra spöken som kan komma upp i skallen är, i alla fall på mig själv, när man springer i löptights, dvs. sådana dära byxor som alla springer i nuförtiden som skulle varit årets skrattfest för kanske 10 år sedan eller kanske till och med färre år sedan. Man blir nervös över hur ens rumpa ser ut i byxorna. Jag brukar iofs ha en tröja som gärna hänger en bit ned över rumpan så man inte ska se the booty hoppa upp och ned. Även om jag vet att det absolut skönaste hade varit att springa i tights och ett tight linne. Det tänker jag ha när jag själv är tight, men då funkar det iofs att springa i allting för då är man TIGHT. haha! Om den dagen nu skulle komma....


När jag springer så har jag delmål, nu har det visst kommit sig att mina mål är uppdelade i veckor. Så första veckan springer jag ett varv, andra veckan (som jag är på nu) springer jag två varv och sedan tredje so on and so on. Ni förstår! Så för att jag ska hålla koll på hur långt jag springer så går jag TILL rundan och då kommer ännu ett litet spöke. När jag passerar rödljusen så tänker jag för mig själv att de i bilarna tror nog  Vad lat hon är som stannar vid rödljus, hon borde hålla igång flåset och stå och hoppa......Varför har hon klätt sig i träningskläder när hon ska ut och gå?......Hon borde verkligen inte ha tights på sig... so on and so on.

Men nu börjar jag inse att det är så sjukt dumt att ha små spöken i huvudet! Varför ska man bry sig om vad andra tycker och tänker? Jag springer ju för egen del och för att jag vill må bra... jag mår ju inte bättre av att tänka på alla andras åsikter. Dessutom, varför har jag ett så stort ego så jag tror att allt kretsar runt mig?

Nej jag hatar osäkerhet och om gud (Gud) finns så önskar jag att han hade gett oss, som har lite lägre självförtroende lite mer och de som har för mycket lite mindre. Alldeles lagom självförtroende hade varit bra.

OBS: Jag vill härmed förklara att varken jag eller mina två vänner är religiösa, utan (kanske vi) jag säger bara att jag inte vet om gud (Gud) finns eller inte. Har lite svårt att bevisa det. Även om jag tror stenhårt på evolution så motsäger inte detta att det finns en gud (Gud), utan det är bara är en annan sak att tro på. Okej nu spårade det lite.


Kort och gott: Jag hatar små spöken.